19 mars 2012
12 mars 2012
10 mars 2012
Fisk näst intill fobi
Jag hatar verkligen fisk!
Jag mår illa och mår dåligt i hela kroppen.
Räckte med att jag såg en i hopknuten påse med ny-fångad fisk på köksbänken. EEEU!
Såg iof bara röd vätska (även kallat blod) men eftersom själva påsen var färgad såg jag inte fisken i sig.
Tack gud för det!
:( Bläää
06 mars 2012
En pappa
Egentligen har jag alltid trott att jag vetat hur det är att ha en pappa men jag börjar förstå att jag inte alls har den blekaste aning. Jag vet ju hur en förälder är, hur en mamma är och då borde ju en pappa vara likadan fast en man. En pappa borde egentligen "bara" vara en extra förälder men så är det inte, han är din andra hälft också.
Jag vet inte hur det är att bli uppmuntrad, kramad, pussad, tröstad eller skriken på av sin pappa.
Jag vet inte hur det är att bråka, diskutera eller bli lärd utav honom.
Jag vet inte hur det är att skratta ihop.
Att ha internskämt.
Att känna stöd och trygghet.
Min mamma är den bästa i hela världen och hon kan verkligen inte bli bättre.
Hur bra hon än är, så kommer hon aldrig kunna vara båda mina föräldrar, båda mina halvor.
Egentligen har jag aldrig saknat att ha en pappa. Visst ville jag ha en idyll-familj men det var svårt att veta när jag skulle sakna honom då jag inte visste hur det var att ha en pappa. Jag fick faktisk ofta frågan "saknar du honom?" och jag svarade alltid nej. För hur kan man sakna något man inte vet vad det är? Jag visste att alla andra hade pappor men jag såg aldrig hur det faktiskt var att ha en. Såg aldrig hur mycket han älskade dem. Vilken trygghet han gav. Hur mycket dem älskade honom.
I dag vet jag att jag är den enda i min släkt som inte vet vem och hur han egentligen var. Jo jag har träffat min pappa några gånger, jo han har kramat och pussat mig. Han har berättat hur mycket han älskar mig och att jag "bara ska säga till om någon gör mig illa" men han fanns inte hos mig. Han bodde i ett annat land och han var fattig. Han hade problem. Exakt vad han hade för problem vet jag inte och jag kommer kanske aldrig få veta det heller. Exakt varför han inte kunde/valde att vara min pappa kommer jag inte heller få veta. Trots allt, har jag många sidor hos mig själv som jag tror brås på honom. Jag känner delar av min pappa inom mig, det märks att han finns här.
Det känns inte rättvist att ha en död pappa. Att han dog innan jag hann växa upp ordentligt för att kunna konfrontera honom. Livet kanske inte är rättvist men det här är en del utav mitt liv och jag kan inte ändra på det. Det jag kan göra är att acceptera det och ta med det. Försöka förstå hur det påverkar mig som person, dotter och som framtida mor.
Visst är det är sjukt privat och personligt men jag känner en längtan att få skriva ner hur jag känner kring min pappa. Att veta att någon kommer läsa det här känns skönt. Nu låter jag riskerna som finns med att blotta sig själv på det här viset, glömmas bort. Nu publicerar jag mina känslor och tankar, egentligen som alltid förr.
Tack
Jag vet inte hur det är att bli uppmuntrad, kramad, pussad, tröstad eller skriken på av sin pappa.
Jag vet inte hur det är att bråka, diskutera eller bli lärd utav honom.
Jag vet inte hur det är att skratta ihop.
Att ha internskämt.
Att känna stöd och trygghet.
Min mamma är den bästa i hela världen och hon kan verkligen inte bli bättre.
Hur bra hon än är, så kommer hon aldrig kunna vara båda mina föräldrar, båda mina halvor.
Egentligen har jag aldrig saknat att ha en pappa. Visst ville jag ha en idyll-familj men det var svårt att veta när jag skulle sakna honom då jag inte visste hur det var att ha en pappa. Jag fick faktisk ofta frågan "saknar du honom?" och jag svarade alltid nej. För hur kan man sakna något man inte vet vad det är? Jag visste att alla andra hade pappor men jag såg aldrig hur det faktiskt var att ha en. Såg aldrig hur mycket han älskade dem. Vilken trygghet han gav. Hur mycket dem älskade honom.
I dag vet jag att jag är den enda i min släkt som inte vet vem och hur han egentligen var. Jo jag har träffat min pappa några gånger, jo han har kramat och pussat mig. Han har berättat hur mycket han älskar mig och att jag "bara ska säga till om någon gör mig illa" men han fanns inte hos mig. Han bodde i ett annat land och han var fattig. Han hade problem. Exakt vad han hade för problem vet jag inte och jag kommer kanske aldrig få veta det heller. Exakt varför han inte kunde/valde att vara min pappa kommer jag inte heller få veta. Trots allt, har jag många sidor hos mig själv som jag tror brås på honom. Jag känner delar av min pappa inom mig, det märks att han finns här.
Det känns inte rättvist att ha en död pappa. Att han dog innan jag hann växa upp ordentligt för att kunna konfrontera honom. Livet kanske inte är rättvist men det här är en del utav mitt liv och jag kan inte ändra på det. Det jag kan göra är att acceptera det och ta med det. Försöka förstå hur det påverkar mig som person, dotter och som framtida mor.
Visst är det är sjukt privat och personligt men jag känner en längtan att få skriva ner hur jag känner kring min pappa. Att veta att någon kommer läsa det här känns skönt. Nu låter jag riskerna som finns med att blotta sig själv på det här viset, glömmas bort. Nu publicerar jag mina känslor och tankar, egentligen som alltid förr.
Tack
02 mars 2012
29 februari 2012
28 februari 2012
Det finns inget jag längtar mer till
... än att skaffa hund.
Jag blir helt lyrisk, pulsen ökar, rösten går upp i bebisläge och lyckan bara sprids helt okontrollerat i kroppen.
Jag vet att jag skulle må så fruktansvärt bra av en hund. weeee : D
Synd bara att man måste vänta i hundra år, har ju redan väntat hela mitt liv för fan.
Först måste jag bosätta mig sen (inte nödvändigtvis sen) måste jag skaffa jobb.
Då, efter hundra år, då kan jag äntligen få min älskade och efterlängtade valp.
Åååh vad jag längtar.
Jag blir helt lyrisk, pulsen ökar, rösten går upp i bebisläge och lyckan bara sprids helt okontrollerat i kroppen.
Jag vet att jag skulle må så fruktansvärt bra av en hund. weeee : D
Synd bara att man måste vänta i hundra år, har ju redan väntat hela mitt liv för fan.
Först måste jag bosätta mig sen (inte nödvändigtvis sen) måste jag skaffa jobb.
Då, efter hundra år, då kan jag äntligen få min älskade och efterlängtade valp.
Åååh vad jag längtar.
Blocket-annonser
ååh, jag vill ha en whippet!
Shair-pei (vill också ha sålöart)
Baby-whippet igen naaaw
Chihuahua/papilllon = jaaaa!
Robin vill ha en sibirien husky - sööt
haha, också en husky
whippet! :´)
Chihuahua/papillon
Haha, naaw chihuahua-tjejer
Till sist, en random mix på whippet och shair-pei...
Ganska söt men känns som en rätt konstig blanding, elleR?
Njut av de söta!
^^
27 februari 2012
.jpg)
20 februari 2012
Det är mkt nu
Känns dessutom som jag måste radera den nu när man ska bli seriös sjukgymnast och grejer.
Synd att man ska radera sin personlighet för att agera professionellt.
08 februari 2012
Anställ mig!
Ung kvinna, knappt ngn arbetserfarenhet och nyexad.
Dricker grönt te som inte smakar gott.
Ska strukturera upp min gruppträning inför imorgon.
Behöver egentligen städa också.
Jag känner bara, ge mig jobb och låt mig visa er vad jag kan för guds skull liksom!
Vill inte gå på lektioner längre, ger inget mer. Nu vill jag ut!
Vi bor i en lägenhet nu. En trea.
Det är härligt förutom att vi saknar möbler...
Jag ska på praktik 2 månader. När jag kommer tillbaka är det 1 mån kvar sen är jag k.l.a.r!
Vad händer efter det? Vad händer med mig och med oss? Var kommer jag bo?
Snälla, jag är nog ganska less på flytta omkring, nu vill jag ha ett hem. En hemort.
I want to settle down, få barn och skaffa hund!
Yo!
05 februari 2012
Slumpmässiga iphone foton
Umeå
Mina första aku-nålar i kroppen!
Här slängs nålar!
Robins första aku-nål!
Robin om 3 år?
Taco tårta!
Nya läggan
På stan
Hemma igen
Soffan....
Tack å hej!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)